En stor anledning till att jag har min blogg är för att jag skriv för min egen del, att kunna gå tillbaka och läsa och minnas. Därför vill jag skriva om förlossningen och komplikationerna precis som de var, ej censurerade. Så är du känslig så kanske du ska avstå från att läsa detta inlägg.
FÖRLOSSNINGEN
Haft sammandragningar sen vecka 16 och förvärkar sen vecka 28, så det var inget tecken på att förlossningen var på gång. Men på lördag 25/2 gick en stor del av slemproppen och på söndagen tyckte jag att jag börjat läcka lite lite fostervatten. Men det var så lite jag läckte att jag tänkte att jag avvaktar. På tisdag ringde jag förlossningen som tyckte jag skulle komma in på koll.
På förlossningen så tyckte de att det lät som så liten mängd jag läckt att det nog inte var et. Fick sitta med CTG 40 minuter och där sågs värkar med ca 12 minuters mellanrum. BM sa att jag ev. kunde vara i latensfasen och var välkommen åter om det skulle dra igång på riktigt.
Vi far hem och hämtar sonen på dagis och värkarna fortsätter att komma med 10-12 min mellanrum, en del känns lite mer och en del lite mindre. Men så här har det känts i flera kvällar innan med, så jag försöker att inte få upp hoppet om att det är på gång.
Kl. 20 ställer jag mig upp från soffan och känner att det rinner till mellan benen, nu är jag nästan 100 säker att det är fostervatten. Det är inte alls så att vattnet gick, men det rann så mycket att det kunde inte vara något annat. Efter detta så får jag riktigt onda värkar med 2-3 minuters mellanrum. Efter 30 minuter ringer jag förlossningen eftersom det känns lite oroväckande att de kommer så pass tätt, även om de inte är så onda att jag inte klarar av det hemma. De tycker att vi gott kan stanna hemma just för att de inte gör allt för ont ännu.
Vi sätter oss och äter lite nygräddad kladdkaka och jag försöker stå ut med värkarna, men redan 21 känner jag att det börjar göra för ont. Vi ska även med Oliver till barnvakten innan vi kan åka till förlossningen, så jag känner att jag vill åka i tid så man hinner lämna honom där. De kollar CTG och nu har jag värkar med 4 minuters mellanrum, och när BM undersöker mig så är jag bara 1 cm öppen, och har 1 cm kvar av tappen. Hon tycker vi ska åka hem, ta en Citodon och försöka vila.
Sagt och gjort, kämpar på medan vi ser tv, och jag försöker vila. Men hur lätt är det att vila när värkarna kommer så tätt och gör SÅ ont. Vid midnatt så ger jag upp och säger att vi måste åka in igen. Av Citodonet jag hade tagit så känner jag mig väldigt groggy, vilket jag tyckte var obehagligt, och tror inte det gjorde vida mycket mot smärtan heller. Så i efterhand kändes det onödigt att ha tagit den.
Vid 00.30 kommer vi in till förlossningen och den här gången får vi direkt komma in till ett förlossningsrum och vi blir inskrivna. Hon kollar hur öppen jag är och ynka 1,5 cm. Vi började prata om vår förlossningsplan, och jag sa att jag gärna ville ha epidural. Vi fick världens underbaraste barnmorska som förstod oss på alla sätt och vi kom överens om att vi skulle ringa narkosen redan nu för att sätta EDA, men att vi skulle avvakta med att starta den tills jag öppnat mig lite mer.
10 minuter senare kommer narkosen, och en glad överraskning var det är Dr. Staffan som var AT hos oss första sommaren som jag var nyfärdig sjuksköterska. Så kändes tryggt att någon jag känner skulle sätta epiduralen. Bara under dessa 10 minuter som vi väntat så har jag fått ännu ondare och trots att jag är så lite öppen så startas EDAn.
Precis som förra gången så upplever jag EDAn som en gåva från ovan, alla smärta försvinner och känner bara ett lätt tryck neråt då värkarna kommer. Så fascinerande att titta på CTG kurvan och se när en värk kommer, men man känner ingenting. Värkarna avtar och jag får bara nån värk då och då, men vi bestämmer tillsammans med barnmorskan att jag ska få vila en timme innan värkstimulerande dropp startas. Då droppet startas så får jag tillbaka värkarna med ca 3 minuters mellanrum, och de känns fortfarande inte. Kl. 03 kollar BM hur öppen jag är, och den här gången är det 3 cm. Så går sakta men säkert framåt.
Eftersom jag inte har ont av värkarna så lyckas både jag och håkan slumra till då och då under öppningsfasen. ca kl. 04.50 kollas jag igen, och är nu 6 cm öppen. 2 värkar innan jag blev kollad hade jag börja känna av en vag smärta neråt. Jag frågar BM om hon tror att jag ska hinna föda innan hon går av sitt pass vid 07, och det tror hon.
Barnmorskan hinner bara ut genom dörren, för 2 värkar senare börjar jag känna ett ordentligt tryck nedåt. Så jag kallar tillbaka henne och 05.10 börjar första riktiga krystvärken.
Då jag sprack väldigt mycket under förra förlossningen så har jag känt mig nervös inför detta denna gång. Vi hade kommit fram till att jag skulle ta bäckenbottenblockad för att underlätta för mig under utrdrivningsskedet. När hon lägger den på vänster sida så spränger det till i bäckenet samtidigt som jag får en värk och det var riktigt obehagligt! vi väntar några värkar och sen lägger hon bedövningen på andra sidan, och även denna gång spränger det i bäckenet. I efterhand hade jag nog inte valt att ta bäckenbottenblockaden, för den var obehaglig att få, och tror inte den hjälpte så mycket mot smärtan.
Ett par värkar nu så håller jag tillbaka, vågar inte ta i och krysta då jag är rädd att spricka. Men tillslut så känner jag att, nä nu måste vår bebis ut, nu vill jag se henne! Och 4-5 krystvärkar senare och jag får upp underbara lilla Hanna på mitt bröst! Och samma sekund tänker jag - Men vad var det för sak, klart det gjorde ont, men det var så värt det! och nu är ju ALL smärta borta! :) Lustigt hur fort man glömmer, tog inte mer än 3 sekunder :)
Lite sprack jag, men det krävdes bara 1 stygn utvändigt och 7-8 st invändigt. Och jag har betydligt mycket mindre ont den här gången än förra också.
Jag tycker det var en riktigt bra förlossning! Gick mycket lättare än Olivers, och särskillt den delen att jag fick vila mellan kl. 01-05 då EDAn tog så bra. Och även om jag var rädd på slutet och höll tillbaka så hade jag bara krystvärkar i 18 minuter, så det var inte så lång plåga :)
Hade ett underbart stöd av min käre man under hela tiden. Han är verkligen mitt stora stöd och han kan både lugna mig och peppa mig under de jobbiga stunderna. Och med barnmorskan kände jag att jag passade ihop med direkt, och jag är så glad att hon förstod mig i mina önskemål om smärtlindring.
________________________________________________________________________________________________
BB-TIDEN
Vid förra förlossningen så förlorade jag runt 1 liter blod direkt Oliver föddes. Denna gången endast 350 ml, vilket kändes väldigt skönt! Men medan vi mös med vår lilla Hanna och åt våra goda mackor så började jag känna att jag började blöda mer än vad som känns normalt. Visade barnmorskan som höll med, men vi skulle avvakta. Jag gick för att ta en dusch och där rann det en hel del blod under tiden. När jag duschat klart så började jag känna mig snurrig och inom några sekunder så kände jag att jag var väldigt nära att svimma. Hinner trycka på larmknappen, sätter mig på duschpallen och ner med huvudet mellan knäna, och undvek på detta sätt att svimma.
Vi får stanna på förlossningen i 2 timmar extra just pga blödningen. Blödningen minskade något och vi fick åka upp till BB. När jag kommer upp dit går jag på toa och igen rinner det mer blod än vanligt. Blir igen väldigt yr och svimfärdig av den korta promenaden till toaletten.
Snabbt får jag komma till sängs igen och de tippar huvudändan. De sätter nål och flushar in 2 liter Ringer då jag fortsätter att blöda mycket. Barnmorskorna och läkarna tror ev. att blödningen är pga att livmodern inte dragit ihop sig ordentligt, men samtidigt säger de att det känns som den gjort det redan. Jag får en spruta som gör att livmodern ska dra ihop sig snabbare, och ONT gjorde det! Kändes som de kraftigaste värkarna under förlossningen, men den höll i sig i 10 minuter i sträck istället för 1 minut. Pga den otroliga smärtan började jag hyperventilera och igen kände jag att till och från var jag inte långt från att svimma.
Blödningen stannade inte av, och in kom en läkare och gjorde ultraljud av livmodern. De vill se så det inte finns kvar tex. några rester av moderkakan i livmodern. Han ser att livmodern dragit ihop sig precis som den ska, men däremot ser han blodkoagel i livmoderhalsen. Pga detta kan inte livmodershalsen sluta sig/kan kärlen inte dra ihop sig, och därför fortsätter jag att blöda.
Läkaren säger att det finns två alternativ till åtgärder, antingen åka till operation och skrapa bort koaglet, eller att han med fingrarna tar bort koaglet. Vid det här laget vill jag bara få stopp på blödningen så snart som möjligt, och vi kommer överens om att prova att läkaren direkt försöker få bort det. De sjutsar in mig på deras akutrum, och efter ett mycket otrevligt ingrepp så får han bort koaglen.
Nu blöder jag inte så mycket i ca 30 minuter, men återigen börjar det om. Nu får jag Cytotec tabletter för att dra ihop livmodern ytterligare. Läkaren tror att där koaglet suttit så har livmodershalsen inte slutit sig helt, och att Cytotec ska hjälpa snabba på den processen och på så sätt stoppa blödningen. Av dessa tabletter får jag värkar igen, men de sitter i ca 1 minut och kommer med 5-10 minuters mellanrum i 2 timmar ungefär.
ÄNTLIGEN stannar blödningen upp! Får veta att de har kunnat mäta att jag blött totalt 1700 ml. Men sen hade jag tex. blött väldigt mycket både i duschen och de 2 gångerna jag varit på toaletten, så jag skulle tro att det blev närmare 2 liter blod jag förlorat.
De tar ett blodstatus som visar att jag hade 87 i Hb. Får 2 påsar blod, och morgonen därpå hade jag fortfarande bara 89 i Hb. Då man förlorar blod snabbt och man tar Hb för tidigt så får man ett falskt högt Hb-värde, så jag hade egentligen haft ca 65 i Hb då det var som lägst. Fick ytterligare 2 påsar blod andra dygnet jag låg på BB, och morgonen efter det hade det stigit till 110.
Jag kände hela tiden att jag var i trygga händer, och de jobbade på med att hjälpa mig och stoppa blödningen. Men måste säga att det var otäckt att fortsätta blöda så mycket trots alla deras försök att stoppa det. Och när man just fått sitt underbara lilla barn, så vill man mysa med henne, inte genomgå diverse smärtsamma undersökningar och åtgärder.
Var rätt besviken över BB-vården när sonen föddes, och kändes väl lite bättre den här gången. De hjälpte mig verkligen under blödningen, men sen i övrigt tycker jag att dom lämnar en ensam lite för mycket. Tex. kollade de inte ett enda blodtryck under hela tiden jag låg där, inte ens under den värsta blödningen! Jag själv som sjuksköterska skulle absolut hållit koll på det. Första natten stannade Håkan hos mig och lillan eftersom jag var så tagen och yr. Men andra natten var jag själv med Hanna. Bad barnmorskan att komma in och kolla till oss under natten, men inte en enda gång kom dom. Så till viss del känner jag mig fortfarande besviken på BB-vården.
_________________________________________________________________________________________________
48 TIMMARS LÄKARKONTROLL
Då barnet är 48 timmar gammal så görs en läkarundersökning och PKU-prov tas. Läkaren undersöker reflexer, ryggrad, pulsar m.m. och allt ser bra ut. Hon lyssnar på hennes hjärta, och jag lägger märke till att läkaren lyssnar efter väldigt länge. Oliver hade blåsljud då han föddes så jag tänkte att det nog kunde vara det hon hör.
När läkaren lyssnat färdig så säger hon att hjärtljuden låter fina, men lite dämpade och avlägsna. Hon säger att tex. kan det bli någon luftspalt i bröstkorgen som kan göra att det låter så, men för säkerhetsskull vill hon att Hanna får göra en lungröntgen innan vi åker hem.
Bara en timme senare får hon göra röntgen och läkaren kommer in och berättar att man sett att hon har Situs inversus, spegelvända organ. De hade sett hennes hjärta på höger sida och levern på vänster sida. Läkaren visste väldigt lite om situs inversus, så vi fick egentligen inte veta mycket alls. Hon nämner att ev. kan det vara problem med kärlen från hjärtat då man är spegelvänd och hon ska därför utredas vidare med ultraljud av hjärta och buk.
